Jag vet inte var jag e längre, de känns som jag har tappat mig någonstans på en grusig liten gata.. Känns som om jag inte känner mig själv längre, vem e jag liksom, försöker jag hitta mig själv i mitt nya liv eller har jag förändrat mig och blivit någon som jag inte känner igen mer, känner mig deppig och inte alls lustig över något alls och detta e verkligen inte jag, Ninni e den som alltid e glad och alltid försöker göra människor glada eller bara finnas där och lyssna, men jag orkar inte de mer, lever jag i bubblan fortfarande... Kommer jag hitta mig själv eller ska jag behöva gå runt i denna labyrint...
Vet inte om allt börjar sätta stopp för mig nu, med tanke på allt tufft vi har haft bakom oss, börjar de sätta sina spår i mig eller vad? Jag ser alltid ljuset i den mörka tunneln och jag hittar alltid dit och jag vet vi kommer göra de igen, lite tålamod bara.. Men allt känns så olustigt, känns som jag kunnat lägga mig under en sten och bara sova tills allt va bra igen...
Jag älskar mina pojkar verkligen ÖVERALLT annat på denna jord men jag känner att jag vill bara ja jag vet inte hur jag ska beskriva de men bara gå, jag blir lite ledsen nu när jag skriver de för mitt samvete säger ju annat, för mina pojkar e ju mitt guld mina stjärnor mina solar ja ALLT e dom.. Men jag känner att jag inte orkar mer, orken till lust o glädje e nästan borta, så där kom en tår... Suck..
MaQan e verkligen den finaste pappan och han hjälper så mycke här hemma och e så duktig när jag e och jobbar, fixar och har sig, men jag känner mig så svag och trött känns som jag flyr från allt och låter han ta de mesta... Har verkligen försökt hålla skenet uppe men jag orkar inte mer.... Vill bara att vi ska ha de bra, kärleken e oändlig här hemma så de klagar jag inte på utan de e allt annat!!!!
Vad e de för fel på mig...
Känns säkert bättre imorgon...
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriiiiiiiv ;) Blir så glad hahahaha