Det var värst innan i början men nu är kroppen så tung så jag kan knappt sova på nätterna..
Sover ett par timmar, vaknar och svettas som en galning, kastar av mig täcket och ligger där med ett kuddberg, en kudde under magen, en kudde mellan benen, två kuddar under huvudet, och ett lakan på... Men ändå så kan jag knappt sova...
Känner verkligen hur detta tar på mig, än en gång....
För varje dag känner jag mig mer och mer nere, för nu vill jag faktiskt träffa henne... NU.... Men den som väntar på ngt gott <3 Sen vet man hur jädrans fort tiden går när hon väl kommit ut <3
Jag är verkligen så himla tacksam för mitt lilla mirakel som växer i mig, och varje dag tänker jag på alla dom som kämpar för att lyckas med det jag har gjort, och mitt samvete säger, gnäll inte, men jag hade verkligen kunnat vara utan själv gravkrämporna, finns ju dom som mår hur bra som helst hela grav, tyvärr tillhör jag inte den gruppen, jag har ont i mina klena fogar, sover kasst, halsbränna from hell, sammandragningar i stort sett varje dag, mer eller mindre.... Så för mig är det ingen härlig sparesa att vara gravid...
Och jag kan bli så avis när jag ser en kvinna som är gravid, vara så snärt och alert.. Just nu känner jag mig som en strandad val på en stenig kulle... Nu väntar man, väntar och väntar <3
Snart har mannen semester iallafall och det ska bli skönt <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriiiiiiiv ;) Blir så glad hahahaha